Jag glömmer. Det är hemskt. Jag var 150% säker på att ha betalt en räkning. Bråkade lite ringde och hade mig jag var SÅÅ säker.

Hittar den inte i min internetbank. Jag har alltså inte betalat. Jag blir så ledsen för mig själv, på mig själv. Hur kan det bli så fel?!?! Hur mycket jag än anstränger mig så blir det såhär alldeles för ofta för att det ska kännas ok. Det sjuka är att jag fortfarande tycker mig minnas att jag betalade den, satt vid bordet.... Så otäckt.

Jag fyller år på söndag. Inget särskilt, ojämnt som tusan, 33. Men det är viktigt med födelsedagar för mig. Jag jag kan ha ångest över att bli ensam i veckor innan samtidigt som jag ser fram emot dagen. Som ett barn men lite mer.
Årsdagar, mycket viktigt. Min och kärlekens årsdag var han magsjuk och bara en skugga av sig själv. Men vi var tillsammans, ingen wow-dag men tillsammans. Helt ok och man kan inte hjälpa att man är sjuk.

Nu fyller jag då år, han är hos sig med febrig son och kommer förmodligen inte hit. Klart jag fattar att han kanske inte vill åka 14mil för att jag fyller år. Men jag blir så jävla ledsen och besviken. Kompisar är bortresta och det får dom ju vara såklart! Skitkul grejer gör dom dessutom! Några har inte svarat på sms vilket är underligt och idag hade en annan bara glömt bort mig. Jag känner mig som ett barn. Ett ledset och besviket barn. Och jag har inget som helst jävla tålamod och vill be alla fara åt helvete! Och jag ser fortfarande ut som en dragqueen, men utan smink.

Jag råkar ju anse mig som väldigt stor, tjock och fet. Större än alla andra och rätt osmaklig för det mesta. Om jag har rätt borde det egentligen inte finnas jeans i min storlek alla borde vara för små. Men dom finns. Och det som är ännu konstigare är, att dom tar slut så jävla fort och kvar finns, förutom storlekar som börjar på 2nånting, ett gäng som är för stora. Slutsatsen blir som följer: jag kan omöjligt vara störst, ensam, eller grotesk. Utan inom normal spektrat. Men det tar ju inte bort min känsla. Känsla och förstånd verkar liksom skita fullkomligt i varandra.

Jag råkar ju anse mig som väldigt stor, tjock och fet. Större än alla andra och rätt osmaklig för det mesta. Om jag har rätt borde det egentligen inte finnas jeans i min storlek alla borde vara för små. Men dom finns. Och det som är ännu konstigare är, att dom tar slut så jävla fort och kvar finns, förutom storlekar som börjar på 2nånting, ett gäng som är för stora. Slutsatsen blir som följer: jag kan omöjligt vara störst, ensam, eller grotesk. Utan inom normal spektrat. Men det tar ju inte bort min känsla. Känsla och förstånd verkar liksom skita fullkomligt i varandra.

En dålig sådan. Så har jag känt mig och sett ut idag. För stor för grov för mycket och så försökte jag vara lite kvinnlig och slängde på mkt smink och en ful frisyr. Blä. Men men jag dog inte även om inget känts särskilt bra idag.

Dom finaste är hemma igen! Det tät på att ha barnen varannan vecka och kärleken på distans. Det är alltid hejdå till någon eller någon som saknas. Eller snart ska åka. Det är sällan man känner sig hel. Och då jag blir helt ensam är det inte toppen.
Och barnen som måste åka fram och åter. Det gör ont i hjärtat att tänka på. Men alternativet, att jag skulle stannat och fortsatt vars gift med deras far finns inte på kartan. Det var färdigt och kärleken död. Ingen har en chans att bli lycklig då. Varken vuxna eller barn.

Lycka är värdefullt och värt att kämpa för.

Men deg är ju iofs gott... Iallafall kakdeg. Nåväl jag steg upp tidigt hos kärleken och körde hem och gick på ett möte kl9 i morse och då hade jag som sagt kört hem 14 mil också. Jag har bakat lite kakor till helgen då jag uppnår den respektingivande åldern 33. Men sen, nä orkar inte håller på att somna. Så trött. Sovit dåligt igen när jag vet att nästa vecka ska jag jobba igen. Jag vet inte om jag är redo alls.
Ena stunden är jag mer än redo och nästa kan jag inte sova och känner bara ett stort NEJ.

Jag hade hoppats fått påbörja medicinering för adhdn innan men jag har inte ens hunnit träffa läkaren än, dessa väntetider för såna som mig som har liiite svårt att vänta.

Fuck.

I all tid som kommer.... Med min älskade som vill ha mig precis som jag är även när jag är mitt värsta, tjuriga, destruktiva skitjag som förtjänar mig på mitt bästa. Mitt glada positiva energiska jag.
Han älskar hela mig och jag älskar hela honom. Mannen i mitt liv.