Jag fyller år på söndag. Inget särskilt, ojämnt som tusan, 33. Men det är viktigt med födelsedagar för mig. Jag jag kan ha ångest över att bli ensam i veckor innan samtidigt som jag ser fram emot dagen. Som ett barn men lite mer.
Årsdagar, mycket viktigt. Min och kärlekens årsdag var han magsjuk och bara en skugga av sig själv. Men vi var tillsammans, ingen wow-dag men tillsammans. Helt ok och man kan inte hjälpa att man är sjuk.

Nu fyller jag då år, han är hos sig med febrig son och kommer förmodligen inte hit. Klart jag fattar att han kanske inte vill åka 14mil för att jag fyller år. Men jag blir så jävla ledsen och besviken. Kompisar är bortresta och det får dom ju vara såklart! Skitkul grejer gör dom dessutom! Några har inte svarat på sms vilket är underligt och idag hade en annan bara glömt bort mig. Jag känner mig som ett barn. Ett ledset och besviket barn. Och jag har inget som helst jävla tålamod och vill be alla fara åt helvete! Och jag ser fortfarande ut som en dragqueen, men utan smink.