Dom finaste är hemma igen! Det tät på att ha barnen varannan vecka och kärleken på distans. Det är alltid hejdå till någon eller någon som saknas. Eller snart ska åka. Det är sällan man känner sig hel. Och då jag blir helt ensam är det inte toppen.
Och barnen som måste åka fram och åter. Det gör ont i hjärtat att tänka på. Men alternativet, att jag skulle stannat och fortsatt vars gift med deras far finns inte på kartan. Det var färdigt och kärleken död. Ingen har en chans att bli lycklig då. Varken vuxna eller barn.

Lycka är värdefullt och värt att kämpa för.

Men deg är ju iofs gott... Iallafall kakdeg. Nåväl jag steg upp tidigt hos kärleken och körde hem och gick på ett möte kl9 i morse och då hade jag som sagt kört hem 14 mil också. Jag har bakat lite kakor till helgen då jag uppnår den respektingivande åldern 33. Men sen, nä orkar inte håller på att somna. Så trött. Sovit dåligt igen när jag vet att nästa vecka ska jag jobba igen. Jag vet inte om jag är redo alls.
Ena stunden är jag mer än redo och nästa kan jag inte sova och känner bara ett stort NEJ.

Jag hade hoppats fått påbörja medicinering för adhdn innan men jag har inte ens hunnit träffa läkaren än, dessa väntetider för såna som mig som har liiite svårt att vänta.

Fuck.