Var på bio ikväll, allt för sällan träffar jag mina vänner men ikväll blev det bio med två fina flickor. MAMA om ni gillar skräckisar så se den!! Den blev inte komisk,den var välgjord, ungarna i den var kanonduktiga och den hade inte ett väntat slut.

Igår efter att ha stått och sålt grejer på loppis hela dagen, med god förtjänst måste jag säga, kom kärleken med en underbart bra idé. Natt på hotell! Han är bäst. Så in till stan och bo på hotell på våning 11. Middag på TajMahal, enda indiern värd namnet i Umeå. Suveränt gott!!! Det liksom knu**ade i munnen så gott! En drink i restaurangen på hotellet och så blev det kväll. Otroligt god drink, jag komponerade själv eftersom drinkmenyn var så dålig.

Det var fint. Att vara där och inte göra annat än vara med varandra. Allt är så jäkla jobbigt nu när flytten närmar sig fortare än kvickt och jag och tjejerna inte kan flytta med. Önskar det fanns nånstans att vända sig med sånt när man som skild och förlovad på nytt behöver hjälp, jag lär ju inte vara den enda mamman i sverige med delad vårdnad som vill flytta till en annan kommun!?! Hur gör man? Vad finns det för lösningar? Alternativ? Hur har andra gjort?

Well.... Jag har ridit också, men ingen sadel funkar. Alls. Så nu hittade jag en Dressyrsadel som jag provat 10 minuter verkar ok men ska prova den mer. I dresdyrsadeln satt jag i nya ridbrallor som jag fick av en kär vän i present idag!!! Så sköna! Och hela! Och inte ens förstora! Haha!

Tyvärr är dom nog för små snart gör jag tryckte kladdkaka. Skäms.
Varför är det så att när man, läs jag, känner sig ,mig, fet och stor och svälld, just då, är suget extra stort och frestelsen så lätt att falla för?!?! Jag blir bara illamående och äcklad. Jag måste gått upp 6-7kg sista tiden. Blä. Känns inte bra. Cykel, hästen och bra mat. Jag mår inte bra av att lägga på mig mer. Vill inte.


Well måste sluta med mitt aldrig sinande ordbajsande och lägga mig ridning och jobb imorgon!

Natti.

Känner mig stor och tjock och ALLT är mensens fel. Eller nåt, skyller på den idag. Jag måste läsa på mer på bodypositive sidor, man kan inte känna sig bättre utifrån och in, det måste vara tvärtom. Annars blir man aldrig nöjd och inte är det hållbart heller. Vad gör Du för att boosta din självkänsla?

Cyklat på jobbet idag, 7km so far lär nog bli närmare 9 totalt! Jag hoppas det blir varmare snart så jag kan cykla längre, långt till och från jobbet. Jag känner mig så slö slapp och likgiltig men jag får ta mig i kragen ta tag i träningen igen och försöka komma tillbaka till mitt liv, så jag styr! Jag är less på att tröttheten styr. Förlamande degande vidrig trötthet som bara förstör. Men nu jäklar är det jag som styr igen!

Jag fyllde år i söndags och mamma, en kompis och hennes sambo samt min kärlek satt vid bordet och jag fick en present som jag gillar väldigt mycket och som jag länge velat ha av min mamma. Ett tennarmband, sånt sameslöjd ni vet. Men så börjar mor prata. Om hur extremt stora handleder jag har och hur rent ut chockad kvinnan som skulle göra armbandet blev när hon fick mitt mått och SÅ stora handleder kan ju ingen ha!! Men jodå det har minsann hennes dotter och jaaa dom ÄR så stora och hon hade jämfört med nån väninnas underarm på mitten nånstans, mamma alltså. Jag var tvungen att säga att jag vill inte höra det här mer, det känns inte bra.
Nu kan jag inte titta på mina handleder utan att se dem som elefantben. Som cankles men på armarna. Kärleken sa att han hade tänkt säga ifrån men så gjorde jag det själv.

Ens föräldrar har stor makt över en även som vuxen. Jag blir så ledsen när hon håller på så och det är inte helt sällan. Jag förstår inte varför. Vad är syftet?

Jag glömmer. Det är hemskt. Jag var 150% säker på att ha betalt en räkning. Bråkade lite ringde och hade mig jag var SÅÅ säker.

Hittar den inte i min internetbank. Jag har alltså inte betalat. Jag blir så ledsen för mig själv, på mig själv. Hur kan det bli så fel?!?! Hur mycket jag än anstränger mig så blir det såhär alldeles för ofta för att det ska kännas ok. Det sjuka är att jag fortfarande tycker mig minnas att jag betalade den, satt vid bordet.... Så otäckt.

Jag fyller år på söndag. Inget särskilt, ojämnt som tusan, 33. Men det är viktigt med födelsedagar för mig. Jag jag kan ha ångest över att bli ensam i veckor innan samtidigt som jag ser fram emot dagen. Som ett barn men lite mer.
Årsdagar, mycket viktigt. Min och kärlekens årsdag var han magsjuk och bara en skugga av sig själv. Men vi var tillsammans, ingen wow-dag men tillsammans. Helt ok och man kan inte hjälpa att man är sjuk.

Nu fyller jag då år, han är hos sig med febrig son och kommer förmodligen inte hit. Klart jag fattar att han kanske inte vill åka 14mil för att jag fyller år. Men jag blir så jävla ledsen och besviken. Kompisar är bortresta och det får dom ju vara såklart! Skitkul grejer gör dom dessutom! Några har inte svarat på sms vilket är underligt och idag hade en annan bara glömt bort mig. Jag känner mig som ett barn. Ett ledset och besviket barn. Och jag har inget som helst jävla tålamod och vill be alla fara åt helvete! Och jag ser fortfarande ut som en dragqueen, men utan smink.

Jag råkar ju anse mig som väldigt stor, tjock och fet. Större än alla andra och rätt osmaklig för det mesta. Om jag har rätt borde det egentligen inte finnas jeans i min storlek alla borde vara för små. Men dom finns. Och det som är ännu konstigare är, att dom tar slut så jävla fort och kvar finns, förutom storlekar som börjar på 2nånting, ett gäng som är för stora. Slutsatsen blir som följer: jag kan omöjligt vara störst, ensam, eller grotesk. Utan inom normal spektrat. Men det tar ju inte bort min känsla. Känsla och förstånd verkar liksom skita fullkomligt i varandra.

Jag råkar ju anse mig som väldigt stor, tjock och fet. Större än alla andra och rätt osmaklig för det mesta. Om jag har rätt borde det egentligen inte finnas jeans i min storlek alla borde vara för små. Men dom finns. Och det som är ännu konstigare är, att dom tar slut så jävla fort och kvar finns, förutom storlekar som börjar på 2nånting, ett gäng som är för stora. Slutsatsen blir som följer: jag kan omöjligt vara störst, ensam, eller grotesk. Utan inom normal spektrat. Men det tar ju inte bort min känsla. Känsla och förstånd verkar liksom skita fullkomligt i varandra.