Efter en underbar helg, hela unghögen älskling å hundar slapp pill i naveln och småbråk ungar emellan är det återigen dags för saknad. Långdistans suger satan. Jag vill ju leva med mannen i mitt liv för bövelen. Men med skolbarn på halvtid för oss båda är det svårt. Hur har andra gjort? Hur gör man? Flytta, bo kvar, mötas på halva å köra massa bil? HUR? Alla ska ju må bra både vuxna och barn.

Hade jag önskat och trott men inte det! Har pappa här och därför också barnen en extra dag, då blir man väckt före sju. Gooomorron!!

Har ju jobbat en vecka och jag vill sova nu. Det är mycket när man ska starta upp en ny verksamhet. Jättemycket. Men det är roligt och intressant också. Lärorikt och prövande. Och svårt när det är en målgrupp jag inte är van vid alls.

Jag är iaf glad att jag faktiskt pallat att jobba. Att jag inte fått panikångest och inte så mycket "vanlig" ångest heller att jag inte fixat det. Mer speedad och uppe i varv som vanligt alltså, innan sjukskrivning och allt det. Kanske skulle vara skönt att kunna varva ner lite lättare och kanske kan jag det längre fram om jag nu har adhd och får hjälp med det. Det kan verka väldigt troligt att det är så och jag tror jag har förlikat mig med det

Tjo idag är det lättare och igår med. Besviken på att inte kunnat jobba men det får vara bra ändå. Ska börja på nya jobbet på måndag och det ska gå. Det kommer att gå. Jag har fått medicin omutifallatt panikångesten kommer klivande. Nästa vecka börjar allt igen. Jobb sen skola Luna börjar ettan, helt galet att jag har så stort barn!! Ska försöka hålla igång målandet å träningen också. Livet utan ångest. Kärleken kommer imorrn, han är saknad.

Hjärtat börjar slå hårdare och fortare. Det känns som en tung liten djävul sitter på bröstet och samtidigt liksom inifrån försöker bända upp revbenen liksom för att flytta in permanent och kräva sin plats. Det är svårt att andas. Det skulle inte förvåna om döden kom lite kvickt. Men det gör den inte. Man lever och det känns.

Lämna mig ifred men låt mig inte vara ensam.

Fuck. Det var inte såhär det skulle bli och vara. Det var verkligen inte såhär.

Vaken, jäävligt vaken före 5 en söndag. Kanske för att jag ska jobba imorrn, första passet på 6 veckor och jag vet inte alls vad jag känner för det. Men jag vill sova. Tankarna flyger och far om jobb, om annat,om allt. Jag har ingen ordning. Jag har mycket att ta igen och komma ikapp. Det är tungt och ångesten hänger över, tänk om allt går åt helvete? Dessutom känner jag mig tjock och ful. Och kletig i halsen.

Haft en riktig dampkväll eller inte hela kvällen men en bra stund det kröp i kroppen så jag trodde jag skulle lösas upp i smådjur som far åt alla håll. Det gjorde jag inte. Jag vandrade fram å tillbaka och sen gick vi ut och gick, kärleken och jag. God natt.

Sent omsider men nu kanske jag är tillbaka?! Kär sjukskriven och i stånd att som 32årig mor och kvinna påbörja en adhd utredning. Skrämmande men spännande och hoppfullt! Efter en tid av mörker är ljuset på väg tillbaka. Nytt jobb börjar snart och som sagt kär. Kärleken är en fin man som gör mig vacker och det trots att jag visar alla mina sidor! Finns mycket att skriva men det får vara bra så här.

Kärlek.

Allt jag skrev när vi pluggade idag är borta. Nu ska jag skriva om det. Det och vågincidenten tog knäcken på mig idag. Vågen på gymet var dock lite bättre den visade 2kg mindre. Körde crosstrainern 30min, igår körde jag rygg på kvällen ett riktigt bra pass. Ganska tungt.

Jag har hunnit rida lille lorten också idag, han var duktig när jag hade lugnat ner mig, och vi övade på ställning och sidoförflyttning. Han bar upp sig fint när jag red ordentligt.  Nu är det kväl och jag ska som sagt skriva klart det där skolgrejjset, undrar vad som hände egenlitgen? Nåväl borta är det och kommer inte tillbaka.

Jag har pratat med en fin man ett tag nu, och han tar upp mina tankar. Det är pirrigt och jag gillar det, men det är svårt att skriva om trauma och kris med något helt annat i huvudet!

Laleh får avsluta, för det gör hon så vackert och klokt.