En dålig sådan. Så har jag känt mig och sett ut idag. För stor för grov för mycket och så försökte jag vara lite kvinnlig och slängde på mkt smink och en ful frisyr. Blä. Men men jag dog inte även om inget känts särskilt bra idag.

Dom finaste är hemma igen! Det tät på att ha barnen varannan vecka och kärleken på distans. Det är alltid hejdå till någon eller någon som saknas. Eller snart ska åka. Det är sällan man känner sig hel. Och då jag blir helt ensam är det inte toppen.
Och barnen som måste åka fram och åter. Det gör ont i hjärtat att tänka på. Men alternativet, att jag skulle stannat och fortsatt vars gift med deras far finns inte på kartan. Det var färdigt och kärleken död. Ingen har en chans att bli lycklig då. Varken vuxna eller barn.

Lycka är värdefullt och värt att kämpa för.

Men deg är ju iofs gott... Iallafall kakdeg. Nåväl jag steg upp tidigt hos kärleken och körde hem och gick på ett möte kl9 i morse och då hade jag som sagt kört hem 14 mil också. Jag har bakat lite kakor till helgen då jag uppnår den respektingivande åldern 33. Men sen, nä orkar inte håller på att somna. Så trött. Sovit dåligt igen när jag vet att nästa vecka ska jag jobba igen. Jag vet inte om jag är redo alls.
Ena stunden är jag mer än redo och nästa kan jag inte sova och känner bara ett stort NEJ.

Jag hade hoppats fått påbörja medicinering för adhdn innan men jag har inte ens hunnit träffa läkaren än, dessa väntetider för såna som mig som har liiite svårt att vänta.

Fuck.

I all tid som kommer.... Med min älskade som vill ha mig precis som jag är även när jag är mitt värsta, tjuriga, destruktiva skitjag som förtjänar mig på mitt bästa. Mitt glada positiva energiska jag.
Han älskar hela mig och jag älskar hela honom. Mannen i mitt liv.

Det är ju inte bara jag som ska acceptera det finns ju andra i min närhet som jag vill ska veta och som jag vill ska förstå men det är kanske inte så jävla lätt. Det gör mig också ledsen. Att vänta på acceptansen som kanske kommer, kanske dröjer, som kanske ständigt kommer lysa med sin frånvaro.

Jo tack jag vet. Men vetskapen gör mig inte mindre kränkt eller ledsen även om jag förståndsmässigt kan se att det inte var så illa menat. Jag blir ledsen ändå. Jag hör mellan raderna,

Är tråkigt svårt och ännu svårare att ta sig ur ibland. Det regnar, är hos mannen, som sover. Jag är trött, rätt sur och uttråkad men kan liksom inte ta mig för att göra nåt allt man säger till mig can and will be used against you. Minerad mark.

Känner att jag borde göra en jävla massa men det är som att springa eller slå i en dröm, det går i slowmotion och blir felberäknat.

Har också upptäckt att nu, efter min utredning, poppar det upp adhdungar och utredningar på gång som hundskithögar på våren, vad hände?

Idag minsann ska jag rida och prova sadeln igen, jag ska åka till mannen i mitt liv och känna kärleken. Och sparkas, han har köpt nya sparkmitsar så nu jäklar blire åka av!!! Han lär mig nån typ av kampsportsblabdning än så länge bara stående men jag är ju nybörjare. Det är riktigt kul men dessvärre blir jag lätt för het och arg det måste jag träna på, att inte bli arg när det gör ont särskilt när det är jag som gör illa mig själv! haha men oj så skoj!!!