Sommaren är över. Det ljuva livet utan en massa hej då,med den.
Ligger ensam i min säng ont i handen foten magen och höger sida av huvet. Ledsen. Försöker komma på HUR jag ska fixa det. Hur i hela helvetet ska jag orka en vinter till ensam? Hur ska jag hinna och kunna måla klart huset innan vintern? Klippa gräset när två klippare är kaputt. Hur ska jag orka skotta den jävla gården med min lilla spade och kliva in i mitt kalla lilla hus som jag aldrig får ordning på, lägga mig ensam, våndas över pengar och skit som aldrig går ihop ensam när jag vet att det skulle kunna vara så mycket bättre om jag bara inte satt fast. Jag vet inte. Det går väl på nåt sätt det gör det alltid men till vilket pris?

Jag älskar mitt lilla hus det är ingen fyrkantig låda, det har charm och personlighet men det är långt ifrån perfekt. Men det kräver så mycket mer och ger så lite. Vi skulle kunna ha allt det andra. Tillsammans- om jag bara inte satt fast. Som i en kletig deg av skit. Jag får ont i själen av det här. Jag är så jävla helvetes less på att förstå andra hela tiden, på att oroa mig konstant, på att sitta fast, på att inte räcka till, på att vara så in i själen trött. På att inte få andas lugnt, på att aldrig komma loss.

Gnälligt som fan jag vet. Jag vet.