Än en gång känner jag att hoppsan nu sa jag för mycket! På jobbet en upprörd kollega ställer en fråga, en annan svarar, frågan upprepas och den andre patroniserar och säger men lugna nu ner dig. Jag går. Är inte delaktig. Efteråt pratar då alla om detta. Och kollega nr2 tycker att sånt där bryr jag mig inte om svarar alla med ett lugna ner dig. Som att hen står över alla andra och jag säger att sånt bemötande mot mig skulle göra mig jäkligt arg, att jag tycker det är patroniserande och nonchalant och att det finns bättre sätt. Icke. Varför ska jag bry mig om det? Svarar hen. En annan säger att jo det kan ju vara lite "Lilla gumman" över det. Ja säger jag och skämtar till det lite med en obefogad låtsas spark i luften samtidigt som jag säger att nä inget lilla gummande här!

Varför gjorde jag så?

Nu sitter dom med största säkerhet och pratar lite om mig och det. Kul. Eller inte. Har märkt att man gärna pratar lite när folk gått ut genom dörren.

Känns bittert. Beskt.

Ibland önskar jag att min mun hölls tyst och stängd och kroppsspråket gick att sätta på paus.