Hjärtat börjar slå hårdare och fortare. Det känns som en tung liten djävul sitter på bröstet och samtidigt liksom inifrån försöker bända upp revbenen liksom för att flytta in permanent och kräva sin plats. Det är svårt att andas. Det skulle inte förvåna om döden kom lite kvickt. Men det gör den inte. Man lever och det känns.

Lämna mig ifred men låt mig inte vara ensam.

Fuck. Det var inte såhär det skulle bli och vara. Det var verkligen inte såhär.