Det går upp och det går ner. Den nya vetskapen om adhd gör att jag ofta tänker " är det här jag eller är det adhd?" Jag är just nu jäkligt uppmärksam på vad jag själv gör bara för att jag gått igenom sånt så mycket i och med utredningen. Jag vill säga till alla bara för det liksom gnager så och jag måste kämpa som fan för att inte bara råka säga det till första bästa. "Hej jag har adhd, vad har du?" Nä då går man därifrån med en bitter smak av ånger efteråt. Men jag brukar inte lyckas hålla inne sånt som gnager så bra, det kommer bara ut rätt som det är ofta helt fel till nån random stackare. Och iväg lommar jag med det där bittra....

Under en tid har jag förstått och vetat långt inuti. Efter sommarens break down fick jag remiss. Nu har jag gjort utredning. Jobbigt svårt och krävande. Liksom att kämpa för nåt man inte vill ha men som ändå i slutändan kan hjälpa mig. Utlämnande och läskigt. Och ändå skönt att veta, jag är varken hopplös eller dum i huvet. Jag är inte galen, bara lite adhd.